Men hemma hos mig.
I mitt eget lilla krypin, där jag kan få vara ifred.
Ensam, i min egen lilla värld, så jag kan
få lyckas klara av min vardag på det sättet
jag vill blandad med de sättet som är bra för mig.

Min, mitt, jag, ego, min, mina, mitt, jag.
Bara mig.



Jag förkännar de här.
-Du förkännar ingenting!

Jag ska njuta nu.
-Du vet inte hur man njuter eller ser de positiva i något!

Jag ska kväva rösten i mitt huvud.
-Jag överlever ALLT. Du behöver mig, du är beroende av mig
och jag kommer alltid alltid alltid finnas kvar.
Försökt tysta mig bara! Gör de, och kom sen krälandes tillbaka,
fattar du inte de!? Jag bestämmer.
Jag är allt och jag gör allt för dig.
 Du är inget och du bara sårar, förlorare!

*hånskratt*




-Men var inte ledsen, jag gör de här för din skull.
Du är inte värd de, men jag tar hand om dig.
Någon måste ju.
Lita på mig, lyssna på mig så blir de bättre.
Tro bara aldrig att du har en egen vilja, att du kan bestämma själv.
För både du och jag vet att du är en lägre livsform.
Att du är patetisk och äcklig.
Så har du lite medmänsklighet för dem omkring dig
så gör vi som jag säger.
Jag lovar att det är bäst för alla,
jag lovar att dem blir mindre sårade på
mitt sätt.
Bara du slutar förstöra.



Försök att visa kärlek.
Försök att lära dig vad det är.
Försöka att vara en människa.

....