Undra hur många gånger man kan lägga sig i
vattnet innan man löses upp och blir ett med de?
Innan atomerna smälter samman.
Livet hinner nog ifatt en innan
men jag är villig att göra ett tappert försök.

Jag är villig men min kropp är svag
så jag ger upp innan jag ens börjat.
Kroppen är svag, själen är svag hela
jag är svag.

Hoppet lyser ändå som en liten
tändsticka i mörkret.
Flittigt brinner den på. 
Men mörkret är stort och stickan har snart
brunnit ner...
Lika bra att jag släcker den innan det
finns för mycket att förlora.

Ju mer man förlorar ju ondare gör de.

Ändå kämpar jag vidare ett fåtal gånger,
under tiden bränner smärtan i mig.
Den finns där för min skull,
för att jag ska få känna mig levande.

Så jag hetsar för att bli olycklig,
jag slår mig för att få ont,
jag tränar för att få bli matt i kroppen.
Jag släcker hoppet men
tänder nya stickor lika fort igen.
Och allt detta gör jag för att bli
lycklig.

Allt detta gör jag för att livet ska bli mera uthärdligt.
Vem vill göra mig sällskap?