Mitt huvud nuddar kudden och jag somnar. Så har det alltid varit.
Tills nu. Tills sista halvåret/året. (Min tidsuppfattning, *suck*)
Sist jag inte kunde sova, det var åratal sen. Det känns som åratal. Det var 4 år sedan.
Då låg jag uppe hela nätterna, kände fettet, kände ångesten. Ville inte gå ut.
Ut bland folk, visste att dom såg mig, kände hur äcklade alla blev. Jag var ingenting.

Nu är det inte samma sak. Nu tar det kanske en halvtimme för mig att somna.
Och jag tittar upp några ggr per natt men somnar alltid om på en gång.
Det är som om jag är rastlös i kroppen. Men psyket vet inte riktigt om de.
Psyket ignorerar. Och än så länge är det skönt. Än så länge vill jag inte veta.