Det känns som om jag aldrig kommer komma i mål. Jag kommet se ut så här för evigt. Och logiskt sett så vet jag att det finns saker i livet som är så mycket viktigare, många saker. 

Men jag vill inte vara ful. Dom orden river mig på insidan och det smärtar. "Inte vara ful" ekar det inom mig. Ord så hemska att de inte går att uttala och hur ska jag då lyckas berätta för någon hur jag känner. Jag får bismak i munnen innan jag ens försökt formulera första ordet. 

Mina tankar är i tryggt förvar instängda i mitt inre och där rullar dom omkring och gör skada. Som ett fint sandpapper som inte är tillräckligt grovt för att slippa igenom men ändå lyckas få ytan på min insida helt ymnning av blod.

Nu har sonen somnat om. Jobbigt att han blivit så "morgon"pigg. 

Mannen och jag velar fram och tillbaka på om vi ska satsa på syskon. Timmingen är fel men viljan finns där. Även om den helt klart är starkast hos mig. Jag har faktiskt gjort något dumt. Jag har beställt klomifen. Får se om det kmr snart och om jag vågar ta det. Behöver progeresterone och äl-test också i så fall. 

Men nu ska jag sova vidare. Natti!

Mannen vill börja med lchf igen.. jag vill inte äta så fett. Men från och med i morgon blir det kolhydratssnålt i alla fall.

Jag vet detta eftersom jag är äcklig. 

 

Han tittar på mitt fett när jag äter. Han glor när jag tar mera mat. Han undrar hur jag kan vara så sötsugen hela tiden. Han frågar om jag verkligen vill ha "det" eller om jag bara äter för att jag är uttråkad... 

Nä, jag äter för det är ett tvång. Men det säger jag inte. Han förkännar bättre.