Det känns som om jag aldrig kommer komma i mål. Jag kommet se ut så här för evigt. Och logiskt sett så vet jag att det finns saker i livet som är så mycket viktigare, många saker. 

Men jag vill inte vara ful. Dom orden river mig på insidan och det smärtar. "Inte vara ful" ekar det inom mig. Ord så hemska att de inte går att uttala och hur ska jag då lyckas berätta för någon hur jag känner. Jag får bismak i munnen innan jag ens försökt formulera första ordet. 

Mina tankar är i tryggt förvar instängda i mitt inre och där rullar dom omkring och gör skada. Som ett fint sandpapper som inte är tillräckligt grovt för att slippa igenom men ändå lyckas få ytan på min insida helt ymnning av blod.