Jag hatar att jag har så svårt att ta tag i saker. Skulle verkligen vilja ändra på mig på den punkten, men det tar jag så klart heller aldrig tag i.
Kalla det add, kalla det lathetssyndrom. Vad det än är så tycker jag inte om det. Att man kan vara så otroligt optimistiskt och glad tills verkligheten kommer och knackar på ens dörr med alla saker man skjutit upp. Det gör så ont när man landar i den verkliga världen igen.